Hotellrummet vetter rätt ut mot skärgården och Waxholmsbåtarna lägger till nedanför vår egen lilla balkong. Det är avslappnad lågsäsongstid. Ändå strålar solen över fjärden som morgonpiggt glittrar tillbaka in i rummet.
Alldeles nära ligger Vaxholms fästning och manifesterar vilka historiska marker vi befinner oss på, första byggnaden restes redan på 1500-talet.
Waxholms hotell byggdes i början av 1900-talet och väggarna vittnar om överklassens nöjen. Här finns mängder av äldre foton på fina damer och herrar på sommaräventyr.
Märkligt nog är bilder på Oscar II dominerande och vi tänker att han måste ha haft med hotellet att göra. Men det är tur att vi frågar den vänliga personalen. Nej, Oscar II sitter där därför att den tidigare ägaren, den nu avlidne krögaren och tv-personligheten Åke Söderqvist, tyckte att han själv var lik honom. Nu har hotellet nya ägare, som för en mer tillbakadragen tillvaro.
Middagen intas i den vackra matsalen med gedigna, träinfattade stora fönster som var ovanligare då än nu.
Kristallkronor och vita dukar blandas med runda kajutafönster, fartygsmodeller och skeppsrattar. Är man här under lågsäsong är det mörkt utanför fönstret, men fästningen reser sig i upplyst prakt. Vi äter tonfisktartar, lammrostbiff med en delikat inbakad potatispuré och en crème brulée gjord på citrongräs.
Det är gott och lite kul, men huvudrätten kunde ha serverats något varmare. Vår servitör rekommenderar först ingenting av vinet, men efter en del diskussioner prickar vi tillsammans in en blandning av cabernet sauvignon och malbec från Argentina. Perfekt.
Frukosten har precis allt man önskar sig på ett hotell, varken mer eller mindre. Därefter är det dags att gå tillbaka till det lilla, enkla rummet och packa ihop sig inför hemresan.
Men innan vi lämnar Vaxholm vill vi promenera i hamnen och längs den pittoreska huvudgatan för att se de vackra gamla husen. Och förundras över hur långt det känns från Stockholm, fast det bara är tre och en halv mil.
Hotellpatrullen